(2012)
Installation, blandade föremål
Nike-salen Konstakademien, Stockholm
Utdrag ur en text jag skrev för tidskriften Hjärnstorm om verket:
I boken Stuff – Compulsive Hoarding and the meaning of things (Frost & Steketee, 2010) intervjuas maniska samlare. Många av dem menar att föremålen de sparar på är saker som de skulle kunna få användning för eller behöva i framtiden. Saker som till och med – om rätt tillfälle dykerupp – skulle kunna förändra hela deras liv. Vad de sparar på är egentligen inte saker utan de möjligheter som sakerna representerar. Samtidigt verkar det finnas något inbyggt i detta beteende som gör det nästintill omöjligt att någonsin ta tillvara på någon av dessa sparade möjligheter.
Att använda sakerna riskerar ju att förstöra de möjligheter som föremålen representerar.
…the fear of loosing an oppurtunity is greater than the reward of taking advantage of one. Consequently, all oppurtunities are preserved, but none are pursued.
(Frost & Steketee, 2010, s. 77)
Det slår mig hur de tankemönster som människorna i boken beskriver ofta på pricken stämmer överens med hur jag själv tänker kring de föremål som utgör verket My dwelling place. Mina relationer till de föremål jag samlar på liknar på många sätt de relationer till föremål som de maniska samlarna i boken har.
/…/
Kan en insikt i problematiken kring maniskt samlande berätta något om allas våra relationer till ting? Jag tror att vi människor till stor utsträckning upplever och orienterar oss i världen via de föremål vi omger oss med. Jag tror också att jag inte är ensam om att kunna känna igen mig i delar av de tankar som beskrivs i boken Stuff. Samtidigt kan man inte förneka att det finns skillnader. De allra flesta människor klarar av att hantera sitt förhållande till ting utan att det inverkar negativt på deras liv. Pratar man om diagnostik i fallet med maniska samlare så är detta också den springande punkten. Så länge samlandet och sparandet inte tar över hela tillvaron och förstör resten av livet så är det inte en sjukdom utan på sin höjd excentrisk hobby. Frågan om samlandet är maniskt (sjukligt) eller ej kanske därför också handlar om vilken social klass man tillhör och vilka resurser man har till sitt förfogande, ekonomiska och intellektuella?
Med andra ord: Vem tillåts att samla i dagens samhälle och vad är det för regler och normer som detta samlande måste uppfylla för att accepteras och inte riskera att klassas som maniskt?
